Har du sett en mosippa blomma? Den stora, vita sippan med rosa till lila ton i kronbladen. Kanske inte. Då har du missat en fin upplevelse. Den är mycket sällsynt, alltmer svårfunnen. Man har nu satt den på röda listan, förteckningen över utrotningshotade arter. Många tycker att det är en av de allra vackraste vilda blommorna i svensk natur. Den växer på några få lokaler i Örebro län. Vi har lyckan att kunna glädja oss åt den i Hallsbergstrakten. Naturligtvis är den fridlyst sedan länge. Man får inte plocka den, inte gräva upp den, inte ta frön från den eller på något sätt skada växtplatsen.

Mosippan ska upplevas i sin rätta miljö. Tidigt på våren, i slutet av april, börjar knopparna skjuta upp ur bladrosetterna, tätt invid marken. Som små ludna, brungröna tomtemössor tittar de fram mellan barr och mossa. Den stora vackra blomman öppnar sig i början av maj. Den bryter markant av mot den i övrigt så magra marken på tallmon. Det är där den vill växa. På så mager, fattig mark under tallarna att nästan inget annat kan leva där. Den, som jag tycker, underbart vackra blomman, har Hallsbergs Naturskyddsförening antagit som sin symbolblomma. (På föreningens hemsida kan du klicka dig fram till färgbilder: http://hallsberg.snf.se/index.htm )

På Vissbodamon ned mot Åsbro fanns för 50 år sedan omkring 150 blommande plantor. Området gjordes då till ett litet fredat naturreservat. I dag finns där bara tre gamla plantor kvar. Varför? Ingen vet säkert. Kanske skogen har tätnat och skuggar för mycket. Kanske regnet, som numera är ganska kväverikt, gödslar marken och gynnar konkurrerande växter, såsom ljung, gräs och en del mossor.

Nu har vi här i länet startat ett arbete för att rädda denna vackra växt. Det började med att Botaniska Sällskapet, med vederbörligt tillstånd från länsstyrelsen förstås, röjde omkring de sista kvarvarande plantorna i reservatet. Vi tog bort mossa, ljungris och förna runt plantorna. Undertecknad tog sedan på sig den spännande uppgiften att fösöka hjälpa mosipporna genom att så ut frön. Dessa samlades in från länets mest rikblommande mosippelokal, i Hjortkvarn. Naturligtvis efter tillstånd från länsstyrelsen.

Skogsstyrelsen glesade lite bland träden och brände ris i reservatet. Fröna samlades in vid midsommartid strax innan vinden flög iväg med dem. De fick eftermogna en tid och såddes sedan på olika sätt. En del frön såddes i krukor med olika jordblandningar. De flesta såddes ute i Vissbodamons naturreservat i fläckar som bränts. Det var år 2004. Noggranna anteckningar fördes för att vi skulle lära av erfarenheten. Efter 25-35 dagar började små plantor titta upp ur jorden. Det kom ganska tätt med plantor i krukorna, inte alls så många ute i skogen. Foton togs på såytorna och de små plantorna allteftersom de växte. Nu startade en jakt på bitande och gnagande småkryp, inte minst sniglar. Krukorna flyttades mellan sol och skugga och skyddades från hårt regn. Några krukor fick vara inomhus ett tag. Men för att göra den här historien lite kortare; Det var svårt att få fram stora fina krukodlade plantor. Framför allt var det svårt att få alla att överleva vintern. Ute i skogen gick det mycket bättre. Visserligen kom det inte upp så många plantor. Ca. 450 frön såddes. Det blev ungefär 45 plantor, dvs. bara en tiondel av fröna grodde. Men alla utvecklades fint, helt och hållet skötta av moder natur. Och ännu mer förvånande var att alla plantorna, (100%), klarade höstens regn och vinterns snö och kyla. Alla fortsatte att växa sig större när våren kom 2005. Under den följande vintern försvann ytterligare några, kanske de torkade bort, men omkring 40 ihärdiga små plantor fortsatte att växa våren 2006. Fram mot hösten började några av de kraftigaste exemplaren att tjockna till i mitten av bladrosetten. De blev ”på tjocken” kanske man kan säga. Det var blomknoppar som anlades, i god tid inför den kommande våren. Så i april i år 2007, nästan tre år gamla, blommade flera av plantorna. Vilken härlig känsla det var och vilken fin lön för odlarmödan att se ca 34 nya plantor i reservatet med tillsammans över 28 vackra blommor. De tre gamla plantorna bidrog dessutom med ungefär dussinett blommor.

Om man i år besöker naturreservatet på Vissbodamon kan man på informationstavlan läsa lite om projektet. Nere i tallskogen finns nya såytor med små mosippeplantor. Man ser på långt håll de med naturvårdssnittslar utmärkta platserna. Eftersom försöket blev så förvånansvärt lyckat har vi nämligen gått vidare med projektet. I fjol såddes flera frön och i de markerade ytorna växer nu minst 150 ettåriga små mosippor. Många av dem sitter mycket tätt varför alla inte kommer kunna utvecklas till stora plantor.

Det har visat sig att fröna gror bäst om marken har bränts. Där man eldat högar med ris utvecklas plantorna kraftigt. Därmed inte sagt att fröna är brandberoende, så som t.ex. brandnävan, men väl att groning och utveckling gynnas av skogsbrand. Det är nog något vi får ta till oss när det gäller att få mosipprna inte bara att gro utan att också att fortsätta leva i våra tallskogar. Vi ser att frön kan ta sig även utan sot och aska. Vid de tre gamla plantor som det röjdes omkring för fyra år sedan sitter nu 6 små självsådda småplantor.

Efter de här framgångarna vidgar vi nu projektet till hela Örebro län. Frön har i år såtts på flera platser i södra Närke (i Mariedamm och Rönneshytta), och uppe i Bergslagen har frön spridits ut på ett par platser utanför Kopparberg. Några av de svårodlade plantorna i kruka har också satts ut i naturen. När detta skrivs i juli 2007 väntar vi ivrigt på att få se årets frön börja spira.Under tiden plockas försiktigt konkurrerande växter bort omkring de små nykomlingarna ute i skogen. Försöket har hittills varit så framgångsrikt att det väckt intresse för liknande räddningsarbeten på andra håll i landet. Vågar vi tro att det om två-tre år finns hundratals nya mosippor som blommar vackert på tallmoarna i Närke och Bergslagen? Kan vi kanske hoppas att mosippan en dag kan tas bort från den röda listan över hotade arter?

Arne Holmer